Tro, hopp och kärlek

Jag bär alltid ett halsband med tro, hopp och kärlek. Jag har alltid så länge jag minns dragits till de symbolerna. Det har inte någon kristen betydelse för mig utan något att alltid ha med som grundtanke. Att tro på något, att hoppas och längta och så kärleken till de mina. Optimism. Grundfundamenten.

 För åtta år sedan gick min mamma bort. Hon fick ont i magen och sex veckor senare var hon borta. Cancer överallt.

 Inför planeringen av begravningen frågade prästen om hon var troende. Nej, sa vi. Sedan berättade vi om henne, att hon älskade fjärilar och hade ett helt rum där hon samlade änglar. "Nog trodde hon på något mer än livet", sa prästen då. 

När jag letade bilder till min fotovägg så hittade jag det här kortet på henne taget för längre sen. Och förvånat såg jag att hon bär ett exakt likadant halsband som jag alltid bär. Den senaste tiden har jag tänkt lite extra på henne. På alla de år hon inte fick. 

 
Idag gick mitt halsband upp. Berlockerna ramlade ur, hoppet, tron, hjärtat. Jag hittade alla utom hjärtat. Jag la dem i min väska och förbarmade mig att det hänt. När jag kom hem låg det i min tröja och där hade det legat kvar hela dagen, närmast  mitt eget hjärta. 

Jag ser hjärtan överallt.  I skogen, på stenar, i kaffekoppen. Jag ser det som hälsningar från naturen, ett hopp, en tro, en kärlek. Kanske var det samma som mamma trodde på med sina fjärilar och änglar. Fjärilen som symboliserar den högsta formen av kärlek och ängeln med sin godhet. 

 
 
Jag trär på alla berlocker igen på kedjan, en efter en. Mina tre grundfundament. 

 

Kommentera här: