fyrtiopluslivet

I vuxen ålder har jag också haft en längtan efter att vara en sådan som älskar skogen. Som vaknar, drar på sig storstövlarna och sedan sticker ut till skogen utan att ens kamma till håret. Där plockar skogsmänniskan bär, svamp eller bara insuper skogsluften och blir därför aldrig stressad.

I år har jag bestämt att iallafall prova på det här med blåbärsplockning. Svamp känns som överkurs. Eftersom jag inte vill ge mig ut själv så fick mannen snällt följa med. Han äger bara ett par sommartofflor och ett par ljusa RL-skor så det fick bli arbetsskorna med stålhätta. Jag kammade håret (någon måtta får det ändå vara) och drog på mig en blåbärsblå tröja (nej det var inte planerat).

Att hitta blåbär visade sig inte vara lätt för alla skogsmänniskor har tydligen stannat vid varenda parkeringsficka och länsat varenda snår. Som tur är har mannen i sin ungdom varit ute och sladdat på varenda grusväg så han kan sina ställen ut på landet. Och någonstans mitt ute i ingenstans fanns det blåbär överallt. Jag kan tyvärr inte säga var, för att man behåller sina ställen för sig själv kanske du tänker men nej, det är för att jag inte har den blekaste om var vi var.

Minisen fick kämpa.

Och jag kämpade.

Fint ändå. 

Lite av fångsten som rensades enligt något husmorsknep jag snappat upp i min jakt på skogskunskaper.

Och självklart blev det sen en blåbärspaj.

Och jag ska berätta för er att där ute någonstans struntade jag i flugorna, myggen, alla hål i marken och knak i terrängen. Jag hivade i blåbär i burken som jag aldrig gjort annat och nästan sprang från ris till ris över alla ormbunkar. Och nu har jag googlat på gummistövlar och TBE-vaccin. Så visst är jag väl värd ett Skogsmulle-märke nu. Bättre sent än aldrig.

Kollikok! 🌳